Ögonblick ur vår vardag

Idag i Tumba Centrum med Jenny och Molly. Mycket ska man stå ut med som mamma.

Tänk vad en liten majskrok kan åstadkomma...

Hilda gillar vår nya damsugare. Men måste man äta allt man gillar?

Babysmörgås (dubbelmacka av mjukt bröd utan kanter skuren i tärningar), kan det vara något för fröken? (Det mesta hamnade på golvet...)

Nu hinner jag inte mer!

Mer snö och mer snor

Natten blev lugnare än väntat, Tobbe sov i dubbelsängen medan jag och Hilda sov i gästrummet. Med lugnare menar jag inte vädret, stormen väckte mig fler gånger än Hilda. När morgonen grydde var vi hyfsat utvilade och en ny dag med snö och förkylning kunde ta fart. Snöstormen skulle upplevas på nära håll. På med den fina röda overallen och sen fast i pulkan. Efter 100 meters promenad var Hilda blöt av all snö som smälte i hennes ansikte. Bara att gå in igen, mysigt så länge det varade!

Väl inne är det konstant underhållning som gäller för att undvika gnäll. Hon får hjälpa mig att tvätta kläder och vattna blommor. När hon nästan stoppade pappas kalsonger (otvättade) i munnen var det dags att göra något annat. Hon snorar något vansinnigt och hon hatar när jag ska torka.

För ett tag sen upptäckte hon att hennes hår går att dra och pilla i. Detta kan verka konstigt, men det är något hon gör ofta. På avstånd, med mycket zoom, lyckades jag fånga det på bild. Kommer man nära med kameran är hon en riktig linslus som sträcker armarna mot den.

Nu var det slut på lugnet, dvs sovstunden.

Förkyld

Natten till söndag blev Hilda sjuk. Förkyld. Hon vaknar och panikskriker, hon fattar väl inte vad/vem som håller för hennes näsa. En jobbig natt är över och en ny väntar oss. Annars har den första snön roat hela familjen. Igår köpte vi pulkor och provåkte de ute vid Lida. Tyvärr tänkte vi inte på att Tobbe har sjukt långa ben, så vi köpte en lite för liten pulka. Den andra pulkan är till bara Hilda, en babyanpassad sak.

Söndagens utflykt var när vi tog färjan över till farmor för att åka pulka och byta till vinterdäck på hennes bil. Hildas snoriga jag mottogs med stora famnen. Sen åkte Hilda pulka runt området och blev uppvisad för grannen. En gnällig Hilda somnade i bilen och sov hela vägen hem.

Som vanligt var Hilda lycklig i bassängen på babysimmet i lördags. Den nya övningen som hette karusellen skulle helst gå så fort pappa orkade. Jag når ju knappt ner till botten, så med mig var det inge kul. Pappa är buspappan och såklart roligast. En halvtimme gick fort och sen somnade hon sött i bilen.

På lördagskvällen kom faster Lotta och farfar över på middag. Det var lyxmiddag med rökt fjällröding och romsås. Hilda höll låda i flera timmar, hon ville ha allas uppmärksamhet och fick den. Hennes gulliga dadada har bytts ut mot ett brummande ljud som innebär en hel del flygande spott, mindre gulligt. Något som däremot är fortsatt gulligt är när hon sträcker upp armarna mot en och vill bli upplyft. Svårt att motstå.

I torsdags var vi och hälsade på Theo och Erika. Det blev den jobbiga, backiga rundan i skogen innan vi fick njuta av lunch. Vi åt i omgångar, men när Erika skulle få i sig sina sista tuggor vill Theo inte sitta själv längre. Efter lunch busade v åra gullungar. Theo tyckte bäst om Hilda när hon höll sig på armlängds avstånd, Hilda tyckte bäst om Theo när hon var påträngande nära. Hon verkar vara närgången och hårdhänt, vår lilla busunge, undrar vem hon har fått det ifrån?

Torsdagskvällen innebar en viss stress för både mig och morfar Rolf. Jag och Tobbe skulle avnjuta vår andra barnfria kväll sedan 15:e maj och det var morfar som skulle ta hand om Hilda. Hennes mammigaste sida var den enda som visade sig halvtimmen innan vi skulle åka. Morfar dög inte till något, varken mata, leka eller hålla. Vi bestämde att de skulle trotsa kylan och gå en sväng för att få henne lugn. Jag och Tobbe åkte iväg med bilen och Hilda fick åka vagn med morfar. I pausen på föreställningen "The Dad" ringde vi hem. Allt var toppen, mormor hade kommit och Hilda var nöjd med tillvaron. Vi kunde se andra akten med ett inre lugn. Innanför dörren ute i Tumba så vaknade Hilda med ett ryck: "Var det mamma och pappa som kom? Bäst jag kollar." Ett vilt sprattlande knyte fanns snart i mina armar. Hon var strålande glad, men somnade strax igen. Tack för hjälpen med Hilda!

Da da da

Hilda gör sin sötaste min och säger "da da da daaa", jag smälter. Hon är en riktigt charmtroll. Idag när vi var på Maxi och skulle handla flirtade hon med alla, hon låter lite lagom mycket så att hon ska fånga upp folk i farten och sen ler hon. Alla gamlingar stannar till och pratar lite med henne. Bra för mig, då kan jag handla med en glad unge.

Efter lunch var det dags för en uteträff med Jenny och Molly. Vi tog en halvrask promenad till centrum. Jenny hade ett paket att hämta och en tid hos optikern. Jag underhöll småtjejerna medans Jenny fick det sorgliga beskedet att hon behöver glasögon, på heltid. Inte vad hon hade hoppats på direkt, men jag vet precis hur det känns och man vänjer sig. Efter centrum var det Willys som gällde, billiga pepparkaksformar (1 kr/st!) och extrapris på blöjor. Promenad hem till oss för lek och mellis. Precis när Jenny och Molly skulle gå upp för backen hem till sig ville Mollys pappa komma förbi och titta hur vi bor. Klart han fick det. Efter husvisningen var det en aning stressad Jenny som lämnade herrgården, hon skulle iväg och träna.

Igår var det fullt schema för mig och lilltjejen. Först hem till Sätra för att hänga med moster Matilda innan hon skulle flyga hem till Ume. Timmarna där rusade och snart var det bråttom. Hilda skulle på 6-månaders kontroll och jag ville hinna hem emellan. Väl hemma upptäckte jag till min förskräckelse att jag glömt nycklarna i Sätra. Typiskt. Trist. Skitjobbigt. Ja, ja, det var bara att åka och hämta de på en gång. Hilda sov som tur var hela turen och vaknade upp i chock när jag stressad slet ur henne ur bilen och rusade genom regnet in till BVC. Senast vi var hos läkaren skrek hon högljutt hela besöket, jag hoppades på bättre tur denna gång. Vägning och mätning hos Monica visade att hon nu 8770 g tung och 70 cm lång. Kontrollen gick bra, inget skrik och bråk, värre blev det när kläderna skulle på igen. Hon krumbuktade sig hela tiden och försökte krångla sig ur mitt grepp. Till slut var de på och vi skulle vidare.

Öppna förskolan var nästa anhalt denna smått hysteriska dag. När vi kom dit upptäckte jag att Hildas jeans inte var knäppta och att det redan var ett smärre kaos. Fotografen var där och sålde bilderna som togs för två veckor sen. Alla ville titta på sina, NU. Han var tvungen att säga till oss att inte vara som barn i en godisaffär... Inte nog med denna hysteri, frågan alla ställde sig var "blir det inget fika?". Ingen från personalen var där och massor med fikasugna barn (och kanske några vuxna). Vi stod undrande och tittade in i det tomma köket. Då kom Kari (en pappa som brukar vara där) och meddelade och personalen var på kurs, men vi skulle fixa fika själva. Efter mycket rotande och letande var fika på g. Efter en stund hade alla behövade fått i sig lite mat och dryck.

Jag och Jenny satte oss med våra små på var sin sida av korridoren. Vi lade ner barnen på golvet och Hilda började genast dra i Molly. Efter en brottningsmatch (som jag och Jenny skrattat oss igen) där målet var att äta upp den andras mockasin, så låg Hilda ovanpå Molly och log nöjt.

Helgen var intensiv och rolig. Lördagen började med babysim, denna gången med oss alla tre i vattnet. Sen somnade hela familjen i soffan, mysigt värre. Sen var det familjetajm, moster Astrid och moster Matilda var på besök i Sätra. Matilda hade ju inte träffat Hilda sen i början av september så det var verkligen dags. Hon fick passa på att mata vår lilla skrutt.

Kvällen bjöd på fest. Storslagen inflyttningsfest hos familjen Edström i den fina våningen i Årsta(det märks att Mats fått tag i en tät Doktor till Fru med tanke på storleken på l-heten:), med mängder av mat och snacks, även folk var det gott om. Hilda ville inte sova och det fick konsekvenser i över ett dygn. Nu är det nog slut med fester för hennes del (för ett tag iaf).

Söndagen var lite av en avslagen dag. Vi ville gå ut, men vädret var skit. På eftermiddagen kom Elin och Martin förbi och fikade. Hilda gillade Martins dragkedja bäst.

Det får bli allt för idag, nu ska jag sitta resten av kvällen i soffan.

Tänderna syns (och känns)

Igår var första gången som Hilda demonstrerade sina tänder på min tutte. Ont gjorde det och hennes middag var slut. Hoppas hon fattade varför. De sylvassa sma gaddarna syns tydligt nu, men om man ska visa de för någon så lägger hon tungan för. Jag har lyckats fånga de på bild iaf!

Imorgon är det babysim igen och Tobbe har meddelat att han ska hålla i Hilda hela tiden, "det här är deras grej". Jag får ju hålla henne nästan jämt så för mig känns det helt ok.

Igår var Molly och Jenny äntligen hemma igen. Vi gick till öppna förskolan och hade det mysigt med de andra. I början av terminen var det ofta lugnt på torsdagar, men nu var det fullt med folk! Hilda hade inte sovit sin vanliga stund innan vi kom dit så hon var trött mest hela tiden. När jag klädde på henne jackan höll hon på att somna så väl nere i vagnen somnade hon på en sekund. Jenny och Molly följde med oss hem för lunch och pyssel. Jag och Jenny satt nästan i chock över maten, båda barnen sov! Att få avsluta så många meningar i rad kändes fantastiskt. Hilda och Molly vaknade ju trots allt ganska snart och de fick de lunch. Sen låg de faktiskt en stund på mattan och lekte själva. De skrattade åt varandra och hade det bra. Sen var det mest gnäll och det var dags att sova. Jag och Hilda skulle på middag hem till Dan på Stora Essingen, så det var bara att packa ihop oss och åka.

I onsdags var delar av mammagruppen här och åt lunch. Mycket trevligt. Hilda var nöjd för hon lyckades sno åt sig alla leksaker som lades fram. De andra barnen är lite yngre så det var ingen svår match, det är mer kamp på öppna förskolan...

Jag hade mentorprogramavslutning på kvällen och var tvungen att åka hemifrån redan halv fem. Tobbe fick ta hela kvällspasset själv. Han kom hem och hade en plan; först leka, sen bada, sen äta, sen sova. Om Hilda höll sig till planen är jag inte säker på, men det var ju en genomtänkt och bra plan. Jag hade en väldigt intressant och bra kväll så det var kul.

I måndags bestämde jag och Maria (en granne) att det fick vara nog med snack. Hon ringde och bokade in oss på en träningspass kl 18 på tisdagen. Vi fick kalla in farmor som barnvakt en stund innan Tobbe kom hem. Hilda hade varit ledsen större delen av tiden, men när pappa kom hem blev det lugnt en stund. Tänk att pappa får vara räddningen ibland! Träningspasset gick bra och nu är det ju bara att fortsätta...

Simma med pappa

Tobbe började förra veckan med att berätta för Hilda att de snart skulle bada. Med detta menade han babysim lördag kl 9. Vad som är snart i Hildas värld skiljer sig nog lite från vad som är snart i Tobbes, men men. Tiden gick och snart var det ju lördag morgon. Upp ur sängen, packa väskan och in i bilen. Jag stod på poolkanten och fotade det kanske bästa som hänt sedan Hilda föddes (iaf för Hildas pappa). Mina två älsklingar simmade runt och hade det hur bra som helst. Den vikarierande instruktören tyckte Hilda verkade vara en modig typ, hon sa "ni ska inte bli rädda nu" och så doppade hon Hilda under vattnet. Vi såg nog lika förvånade ut som Hilda, men allt gick bra och hon fortsatte att vara glad. En kvarts intensivt plaskande fick henne att lugna ner sig lite. Efter halvtimme i vattnet och ryggläge, bröstläge, dyk varvat med olika sånger var det en trött tjej som kom upp ur vattnet. Nu längtar vi till nästa lördag!

Potentiella skador, självorsakade

Trots höst och ibland rusk så går tiden fort. För fort. Om drygt en vecka är Hilda ett halvår, det är overkligt. Inte med tanke på vad hon har lyckats lära sig, men det var ju nyss sommar och då var hon ju en liten plutt. Nu sitter hon själv och lyckas hålla balansen även när hon vevar med sina armar. Ibland vill hon titta uppåt eller kanske bakom sig och då är det svårt att sitta kvar. Igår hade jag bullat upp med kuddar bakom och på sidorna när jag skulle borsta håret. En dunk följt av ett ilskrik fångar min uppmäksamhet, jag rusar till henne där hon ligger framåt med armarna sträckta bakåt och med näsan klistrad mot golvet. Stackarn! Hon gallskrek en stund och tårarna sprutade som på lille Skutt. Jag var snabb med att kolla eventuella synliga skador i ansiktet med fotograferingen kl 13 i åtanke. Jag blev lugn när allt såg helt och fint ut, man vill ju inte att den första gången hon träffar en fotograf ska vara med ansiktsskador. När det väl var dags att föreviga vår sötnos var hon mest tveksam. Inga skratt, inga leende, inte ens ett litet snett. Hon som brukar gilla folk fick en darrande underläpp och var nära gråten. Fotografen var ändå nöjd med bilderna, om jag blir det är kanske mer tveksamt. Inget köptvång som tur är.

Det här med sovrutiner går inge vidare. Så länge vi gör roliga saker kan hon hålla sig vaken länge, ibland för länge, men om vi är hemma vill hon gärna sova så fort hon blir lite gnällig. Det är inte möjligt att planera min egna tid, men det är ju inte heller meningen med att ha barn... På kvällarna går det för det mesta lätt att lägga henne. Hon brukar somna mellan halv åtta och halv nio. När hon somnar tidigt blir det till att vakna tidigt, för hela familjen. Hilda börjar nämligen dagen med att prata. Högre och högre tills någon lyssnar och pratar tillbaka. Fungerar inte det sparkar hon intensivt på mig, det brukar fungera lite snabbare, men hon får ju ingen glad mamma precis. Att hon sen sitter och gäspar vid frukostbordet kan ju göra vem som helst irriterad, varför inte sova lite längre istället?? Jag ska väl inte klaga för mycket, hon vaknar ju trots allt mellan halv sju och åtta så det är ju inte mitt i natten iaf.

Hon har blivit duktig på att sätta in nappen själv. Ofta gnager hon på fel sida, det finns fina märken efter hennes små gryn på napparna, men hon kan sätta in den åt rätt håll. I söndags hände dock en liten olycka, hon fick in den på tvärsen och den fastnade mellan hennes käkar och dessutom mellan hennes små tänder. Tobbe lyckades bända loss den och hon grät förtvivlat en liten stund. Även denna olycka slutade lyckligt.

Hilda har en klassisk Brio-skallra (ser ut som en fängslad bjällra) som hon har fått av Peter och Frida. Den är gjord av trä och är ganska tung. Hilda brukar vifta med saker framför ansiktet och har lärt sig att blunda för att inte för obehagliga grejer i ögonen. När hon skallrar med Brio-skallran blundar hon således och hoppas på det bästa. Ett antal gånger har hon dock träffat sin egen mun och varit nära fläskläpp flertalet gånger. Hon börjar givetvis gråta och undrar vem som slog henne när hon sitter och blundar.

Mat är gott, det vet vi sen förut. Hilda älskar pasta med tomatsås och skinka eller köttfärs. Hon gapar stort och vill ha mer. Även rödspätta med potatis går hem. När pappa skulle mata var det dags att prova kyckling med grönsaker. Burken öppnades och Tobbe brast ut "hundmat!". Ni kan ju tänka er hur övertygande han var när han sa "gott", "mums" och "gapa nu". Det blev ingen favoriträtt för varken Hilda eller Tobbe. Blåbärspurén gick däremot bra att gapa för. Selektiv liten unge...