Potentiella skador, självorsakade

Trots höst och ibland rusk så går tiden fort. För fort. Om drygt en vecka är Hilda ett halvår, det är overkligt. Inte med tanke på vad hon har lyckats lära sig, men det var ju nyss sommar och då var hon ju en liten plutt. Nu sitter hon själv och lyckas hålla balansen även när hon vevar med sina armar. Ibland vill hon titta uppåt eller kanske bakom sig och då är det svårt att sitta kvar. Igår hade jag bullat upp med kuddar bakom och på sidorna när jag skulle borsta håret. En dunk följt av ett ilskrik fångar min uppmäksamhet, jag rusar till henne där hon ligger framåt med armarna sträckta bakåt och med näsan klistrad mot golvet. Stackarn! Hon gallskrek en stund och tårarna sprutade som på lille Skutt. Jag var snabb med att kolla eventuella synliga skador i ansiktet med fotograferingen kl 13 i åtanke. Jag blev lugn när allt såg helt och fint ut, man vill ju inte att den första gången hon träffar en fotograf ska vara med ansiktsskador. När det väl var dags att föreviga vår sötnos var hon mest tveksam. Inga skratt, inga leende, inte ens ett litet snett. Hon som brukar gilla folk fick en darrande underläpp och var nära gråten. Fotografen var ändå nöjd med bilderna, om jag blir det är kanske mer tveksamt. Inget köptvång som tur är.

Det här med sovrutiner går inge vidare. Så länge vi gör roliga saker kan hon hålla sig vaken länge, ibland för länge, men om vi är hemma vill hon gärna sova så fort hon blir lite gnällig. Det är inte möjligt att planera min egna tid, men det är ju inte heller meningen med att ha barn... På kvällarna går det för det mesta lätt att lägga henne. Hon brukar somna mellan halv åtta och halv nio. När hon somnar tidigt blir det till att vakna tidigt, för hela familjen. Hilda börjar nämligen dagen med att prata. Högre och högre tills någon lyssnar och pratar tillbaka. Fungerar inte det sparkar hon intensivt på mig, det brukar fungera lite snabbare, men hon får ju ingen glad mamma precis. Att hon sen sitter och gäspar vid frukostbordet kan ju göra vem som helst irriterad, varför inte sova lite längre istället?? Jag ska väl inte klaga för mycket, hon vaknar ju trots allt mellan halv sju och åtta så det är ju inte mitt i natten iaf.

Hon har blivit duktig på att sätta in nappen själv. Ofta gnager hon på fel sida, det finns fina märken efter hennes små gryn på napparna, men hon kan sätta in den åt rätt håll. I söndags hände dock en liten olycka, hon fick in den på tvärsen och den fastnade mellan hennes käkar och dessutom mellan hennes små tänder. Tobbe lyckades bända loss den och hon grät förtvivlat en liten stund. Även denna olycka slutade lyckligt.

Hilda har en klassisk Brio-skallra (ser ut som en fängslad bjällra) som hon har fått av Peter och Frida. Den är gjord av trä och är ganska tung. Hilda brukar vifta med saker framför ansiktet och har lärt sig att blunda för att inte för obehagliga grejer i ögonen. När hon skallrar med Brio-skallran blundar hon således och hoppas på det bästa. Ett antal gånger har hon dock träffat sin egen mun och varit nära fläskläpp flertalet gånger. Hon börjar givetvis gråta och undrar vem som slog henne när hon sitter och blundar.

Mat är gott, det vet vi sen förut. Hilda älskar pasta med tomatsås och skinka eller köttfärs. Hon gapar stort och vill ha mer. Även rödspätta med potatis går hem. När pappa skulle mata var det dags att prova kyckling med grönsaker. Burken öppnades och Tobbe brast ut "hundmat!". Ni kan ju tänka er hur övertygande han var när han sa "gott", "mums" och "gapa nu". Det blev ingen favoriträtt för varken Hilda eller Tobbe. Blåbärspurén gick däremot bra att gapa för. Selektiv liten unge...