Resan är målet?

Man har ju hört talesättet att det är resan som är målet. Visst ligger det mycket i det, för man kan ju se livet som en resa. Men ibland är det bra att ha avstämningsplatser för att orka med och kunna njuta av den förhoppningsvis långa resan.

Tack vare barnen får man uppenbara tillfällen att stanna upp och försöka sammanfatta och minnas. Till exempel när de föds, när de fyller år och när de göra stora framsteg. För min egen del blir allt lite mer diffust, men nog hittar man händelser som nästan har etsat sig fast som tydliga minnesbilder av hur man kände och tänkte då. En av de är när jag lämnade Sandhamn (och Tobbe) i augusti för snart 5 år sen och hur han några timmar senare skickade ett sms där det stod ungefär "Varför har du inte hört av dig? Saknar du mig inte?". Jag blev lite chockad och tänkte "oj, den här killen menar kanske allvar". Och visst gjorde han det, för en månad senare bodde vi ihop och skulle ha barn...

Att vi i november 2007 köpte hus som inte ens var byggt och hur det gick till har också satt sig i minnet. Att vi efter 1,5 timme planerat en övervåning, ändrat lite i planerna för undervåningen och skrivit på papper för att bli byggherrar kändes just då inte så konstigt, men har i efterhand blivit en galen historia. Att bästa Hilda då äntligen kom till världen den 15 maj 2008 och att hon den 6 juni 2011 fick världens finaste lillebror känns såklart som de enskilt största och viktigaste händelserna i mitt liv!



Barnen får mig att leva mer här och nu än jag någonsin gjort förut. Att vara helt närvarande är något jag kämpar med, men jag märker att barnen känner på sig på en gång man är distraherad eller försöker göra flera saker samtidigt. Om jag ger de en stund med total uppmärksamhet kan de sedan leka själva och vara nöjda. I nuet ja, men jag tänker på samma gång mer på framtiden och hur den ska bli än vad jag gjort förut. Lite tvetydigt, men så är det. Jag har som motto i livet att "det blir aldrig som man har tänkt sig", så att tänka och oroa sig för mycket känns ju lite onödigt.



När jag tänker tillbaka och funderar på de senaste fem åren är det många fina minnen som kommer först. Tänker jag lite till inser jag att det också har varit svåra stunder och mycket osäkerhet i vår tillvaro. Med jobb framför allt. Att det påverkar mycket kan jag förstå, men hur mycket är ju omöjligt att veta. Jag önskar mig lite mer lugn på den fronten och ser hoppfullt fram emot 2013, för 2012 kommer nog vara fortsatt tufft...



När jag läser gamla inlägg (och även nyare) saknar jag en hel del av det jobbiga. Kanske är det roligare att skriva om och minnas det fina, men det jobbiga är ju också en del av tillvaron och jag önskar att jag skrivit mer om det. Samtidigt är det ju fint att ha alla inlägg som bevis på hur kul det är med två små barn!


(Alla foton i detta inlägg Matilda Larberg)

Jag satte upp ett personligt mål angående mitt eget välmående i september förra året. Jag ville gå ner 10 kg och vara i bra fysisk form, helst innan jag började jobba. Så efter Kreta-resan sista veckan i september så satte jag igång på allvar. Jag ville ta det i en lagom takt och inte krångla till min vardag. Det har blivit många promenader med barnvagnen och en hel del utan. Träningen på gymmet har det varit sämre med, men det har inte varit prioriterat. Kosten har varit nästan som vanligt, ett tag höll jag upp med alla sötsaker, men nu äter jag lite ibland. Jag känner att jag är på god väg mot bra fysisk form och i april hade jag promenerat bort de där 10 kilona!

Jag fick massage i Mors dag-present och det var verkligen ett lyckokast. Jag fick komma till en jätteduktig kvinna som lösgjorde mycket i rygg, nacke, armar och handleder. Hon hade en hel del goda råd att ge, vilka jag ska försöka följa. När jag sa att det är svårt att ta hand om sig själv, så sa hon att det måste jag göra. Om jag (och pappan) blir sjuk/a eller får ont, vem ska då ta hand om barnen? Det är ju sant, men jag tycker ändå att det är svårt att prioritera mig själv.

Nu gäller det att kämpa hårt och fokusera. Jag ska disputera innan året är slut och det kommer att bli en kamp. Så om ni tycker att jag blir konstig (konstigare än vanligt) framåt hösten, så har det nog sin förklaring i att det är tufft på jobbet.

Så här rörigt och blandat slutar en del av resan som har inneburit offentlig publikation av oss och våra barn. Att lägga ner känns både sorgligt och konstigt, men också rätt. Tack för att ni har tittat in och följt vårt liv; vardag och som fest. Jag kommer att sakna bloggen, men nu får det räcka för ett tag!

Kramar från Ylva